Idag har det gått ett år. Ett år sedan Marcus bästa vän sedan 10 år tillbaka togs ifrån oss.
Vi började dagen med lite lätta svordomar över vädret som inte ville vara på vår sida. Hur som helst så tog vi oss efter en smarrig frukost ner till stranden och köpte en tur och retur biljett över till Raily beach. Vi solade i oväntat underbart väder ett par timmar och tog oss tillbaka till Ao Nang lagomt till regnet.
Efter lunch och dusch och blablabla så mötte vi upp Chrille vid MC D och vandrade mot vårat billiga bamboohak och åt en smarrig middag och drack ett par Chang.
Efter middagen började vårat letande efter Khom Loys. På det första eller tredje stället vi letade så hittade vi istället ett fint ljus som vi tyckte skaulle passa bra och tillslut hittade vi en försäljare nere vid stranden där vi köpte varsin khom loy.
Vi var just och pass påväg att skicka upp dom innan vi kom på att just fan. Öl. Vi kan ju inte göra detta för Danne fulländat utan öl. In på7/11 och köpa ett par stycken. Efter ett par misslyckade försök att tända det fina ljuset så fokuserade vi på khom loysen istället. Vi tände varsin och försäljaren sa då " stand like that 2 minutes". Och så stod vi i kanske 45 sekunder innan min brann upp helt och hållet. Marcus flög dock fint upp i lufteen, men då ville inte kameran fungera som vi ville istället.
Det slutade iallfall med att vi alla tre satt på trappen ner mot stranden blickandes upp mot den fina Khom loyen med varsin öl i handen och tänkte att Danne skulle vart här istället!! Han skulle trivts som fisken i vattnet, och spenderat hela budgeten på Chang och DVD filmer nerprutade till 50 bath styck.
Resten av kvällen spenderades på en ödebefolkad bar med billig öl och minnen från vår goda vän.
En fin men oerhört tung kväll.
Alla våra tankar går till er, Inger och Sara. Ta hand om er där hemma!
1 kommentar:
Tillbaka i J-berg efter 1 vecka i ett kyligt men vackert Skellefte.
Tiden pågår obegripligt nog & datum borde egentligen sakna betydelse.
Men det är oundvikligt att vissa datum för alltid kommer att vara extra kolsvarta.
Känns ändå så obeskrivligt fint med all värme som Daniel är omsluten i.
Det är så många (inklusive mig) som "upplever Daniel-tecken" lite då & då, på olika sätt.
Kanske är det barnsligt, kanske är det önsketänkande men på nåt sätt väldigt befriande.
Tänker på Korn-musiken ni hörde, men även hur det "trasslade" för er med era ljus, khom loys & kamera. Känns som en riktig Daniel-grej, man ska inte inbilla sig att det går att hedra honom alltför "tjusigt", tror han fnissar åt att kunna jäklas litegrann.
Jag vill iallafall låtsas att det är så.
För övrigt förmodar jag att ni pejlar läget på Nya Zeeland innan ni drar dit, håller mig uppdaterad på era äventyr.
Var rädda om er
Tack för att ni finns
Lev & Njut!
/Inger
Skicka en kommentar